Recension: Död Kompis av Simon Gärdenfors

April 30, 2012 in Recension, Serier by Efraim

Jag tänkte jag skulle skriva lite recensioner eller korta omdömen om serierna jag köpt under Stockholms Internationella Seriefestival / SIS nu i helgen.

Mitt första läsval var den biografiska serieromanen Död Kompis av Simon Gärdenfors. 1996 får Simon ett telefonsamtal och får reda på att hans jämnåriga bästa vän Kalle har dött i en snabb hjärnhinneinflammation. Boken innehåller dels minnen av Kalle och sedan Simons kamp för att gå vidare med livet både precis efter vännens död och flera år senare.

Det allra första intrycket jag får av boken, som många andra också uppmärksammat, är den fantastiskt fina formgivningen. Allt från omslag, material, skyddsfodralet boken kommer i och teckningarna hänger samman väldigt fint. Jag köpte boken utan att ens titta inuti den men när Simon signerade så fick jag se att även serierna var färglagda i en mängd olika kombinationer. Serierna är uppdelade i både korta minnen som är som små fristående serier och i längre kapitel. Varje uppslag överraskar med annorlunda layout och färgläggning och det finns två blädderanimationer av Simon och Kalle som verkar reflektera innehållet i just den delen av boken de är på.

Alla små detaljer i bokens utformning som man kan fördjupa sig i får mig att tänka på serietecknaren Chris Ware som fyller minsta tomma utrymme i sina böcker med små finurliga serier och sekvenser. Man skulle i andra fall kunna oroa sig för att det bara blir snygg yta men det är inte bara Simons tecknarstil och formgivningen som är bra utan den ärliga och självutlämnande berättelsen är vad som verkligen gör Död Kompis till en serieroman alla bör läsa.

Gärdenfors har tidigare gjort boken Simons 120 dagar som även den känns väldigt ärlig och självutlämnande, men mer om relationer, sex, droger och udda händelser när han reser runt i Sverige i fyra månader för att bo hemma hos olika människor. Jag saknar lite strukturen och det jämna berättarflödet som fanns i den berättelsen, men det hade förmodligen inte fungerat att göra likadant i Död Kompis då berättelserna är hämtade i fragment från Simons barndom, gymnasietid och fram till 2008. Berättelsen behöver helt enkelt bestå av flera små delar som är hämtade ur vänskapen men också saknaden och sorgen efter Kalle. Den enkla, grafiska tecknarstilen tillsammans med tydligt berättande gör att man ändå inte känner sig förvirrad gällande när, var eller vilka personer man läser om. Jag har rätt svårt att skriva om själva berättelsen mer än att den just känns väldigt ärlig, rolig på sina ställen, ibland deprimerande och såklart väldigt sorglig på andra.

Det känns väldigt skönt att läsa en svensk självbiografisk serie som är enkel men väldigt fint tecknad och formgiven trots den tunga berättelse som finns innanför pärmarna. Jag tycker inte att den snygga ytan gör boken mindre seriös utan förhoppningsvis istället får folk som inte läser självbiografiska serier att plocka upp och köpa boken.