Den korta versionen:

Efraim Ramsén, 22, högskoleutbildad serietecknare och illustratör.

Den något längre versionen:

Efraim har sedan barnsben gillat att rita, något som inte är speciellt ovanligt för många tecknare och konstnärer. Sitt första förlag bildade han i mellanstadiet med två likasinnade tecknare, och tillsammans gav de ut sina verk under namnet Guldserier. Man satsade på genuint seriehantverk och varje tidning fanns bara i ett exemplar som var och en av dem hade ritat in sin serie i direkt på pappret. Denna exklusivitet var dock inte ekonomiskt lönsam och i samband med ett avhopp i ledningen lades Guldserier ned.

Genom högstadiet utvecklade Efraim sitt tecknande i skolhäften och matteböcker. Vägen han lade ut ledde 2004  rakt in på det estetiska programmet Bild & Form på gymnasiet. Här skedde en fantastisk utveckling. Efraim lärde sig att det finns mer inom visuellt skapande än penna och papper och utvecklade sina tekniker samtidigt som ett intresse för konst och design växte fram. Det var även någonstans här som mangavågen på allvar sköljde in över Sverige och Efraim sållade sig in i ledet. Bokhyllorna fylldes med begagnade Dragon Ball och nyutgivna One Piece. Råttfärgat hår färgades rött och intetsägande hoodies byttes mot allt i rött och svart som gick att komma över.  Icke att glömma är heller att det var under denna period som kaffet kom in i Efraims liv på allvar, något som bör anses ha påverkat både livsstil och skapande hos honom framöver.

Efter tre händelserika år på gymnasiet hade Efraim bara två mål i sikte; att utveckla sitt tecknande och att slippa välja en tråkig framtid för sig själv. Våren 2007 skapade han arbetsprover både till Serieskolan i Malmö och Serie- och Bildberättarprogrammet vid Högskolan i Gävle (programmet låg dock på den tiden i Hofors). Om de ansvariga på Serie- och Bildberättarprogrammet hade en lägre standard eller helt enkelt bättre smak får vi nog aldrig reda på, men det vi vet är att Efraim efter en händelserik intervju i Hofors precis höll måttet för att få en plats på utbildningen. Med tre dagars varsel hjälpte familj och vänner honom att packa ihop pojkrummet i Halmstad för att flytta hemifrån 60 mil norrut.

Någon gång under detta första år av utbildningen gick Efraim över i tuschets tecken. Mangainspirationen var fortfarande stark, men håret färgades svart och intresset för olika sorters serier och tekniker gjorde att Efraim breddade både sitt läsande och skapande.

Året i Hofors var på många sätt magiskt. Denna lilla brukshåla i en skogsdal mellan Falun och Gävle kan verka intetsägande och deprimerande för utomstående (vilket den egentligen är), men alla serietecknare som har gått där känner en gemenskap med varandra. Detta går förmodligen att jämföra med krigsveteraner som känner ett band till sina bröder och systrar som utsatts för samma sak. Mycket från Hoforstiden är höljt i dunkel, som om de inblandade hade något att dölja eller inte ville verka paranoida. Anonyma källor talar om både snöande aska från himmeln, hemsökningar av det gamla äldreboendet som skolans ateljéer låg i och en mystisk man vid namn Spar-Arne.

År 2008 insåg lärarna och högskolan det ohållbara i att serieutbildningen låg fem mil från campus och både elever och lokaler flyttades permanent till Gävle under sommaren. Efraim fann sig tillrätta i en rymlig lägenhet på Öster, 100 meter från Gevaliarosteriet. Om detta var en slump, eller rentav ödet, vet vi inte, men dagar då vinden låg åt rätt håll var hela stadsdelen fylld av den ljuvliga aromen av nyrostat kaffe.

Som projektarbete sista terminen på Serie- och Bildberättarprogrammet valde Efraim att göra en serie och att utforska användandet av raster för skuggning. En vanlig teknik i Japan men som inte verkar ha hittat sin plats ännu i den svenska seriekulturen. Vid utbildningens slut ville Efraim inte släppa taget om Gävle och de vänner han hade fått. Kombinerat med ännu ett nekande av plats på Serieskolan i Malmö så valde Efraim att bo kvar. Han praktiserade en period hos illustratören Sune Elskær i Köpenhamn och gick därefter distanskursen Klimatserier som Serieskolan i Malmö höll tillsammans med Malmö Miljöförvaltning i samband med klimatmötet COP15.

När möjligheten gavs så började Efraim våren 2010 att läsa projektarbete på Serie- och Bildberättarprogrammet igen, men denna gång med den andra inriktningen Bildberättande. Han utforskade då möjligheterna med digitalt målande. Mot slutet av terminen förändrades Efraims liv på ett sätt som han inte hade förutsett – han blev kär i Elena som då gick första året på samma utbildning.

Efter projektarbetet såg Efraim ingen annan lösning än att mellanlanda sitt liv i Halmstad på obestämd tid eftersom han hade möjlighet till ett fast jobb. Han hade bestämt sig för att bli yrkesverksam illustratör och serietecknare och startade hösten 2010 sin egen firma inom området. Elena gick fortfarande på Serie- och Bild i Gävle, men ett avstånd på 60 mil är ingenting för två envisa serietecknare som bestämt sig för att inte släppa taget om varandra.

Till slut landade de båda tecknarna i sitt gemensamma hem i Bröta, söder om Stockholm. Efraim arbetar deltid som säljare i butik men viger helst sin tid åt det allt mer tilltagande frilansillustrerandet och det nya jobbet som sociala-medier-säljare för sveriges mest episka seriemagasin – Utopi Magasin.

The short version:

Efraim Ramsén, 22, college educated cartoonist and illustrator.

The longer version:

Since childhood, Efraim has loved to draw – something not very uncommon for a lot of illustrators and artists. He started his first publishing company in middle school with two like-minded friends and they published their works in their magazine Guldserier (Gold Comics). The genuine craft of comics was taken very seriously and every issue of the magazine only existed in one copy where the young artists had drawn their stories directly on the paper. This exclusiveness was not very profitable, and with a defection from the board, Guldserier ended its era.

Through high school Efraim developed his drawings in school books. The road he was creating for himself led him straight to the art program in upper high school and an amazing growth as an artist and person. Efraim learnt that there’s more to visual arts than pen and paper, and developed his  techniques while an interest in art and design grew on him. It was around this time that the wave of Manga flushed all over Sweden and Efraim joined the ranks. His bookshelves filled up with second hand Dragon Ball and the new series One Piece. Ash-blonde hair was dyed red and anonymous hoodies were changed into all black and red clothes he could get his hands on. One shouldn’t forget that it was in this period that coffee seriously entered Efraim’s life, something that most certainly affected both his lifestyle and creativity.

After three eventfull years in the upper high school Efraim only had two goals; to develop his drawings and not have to choose a boring future for himself. In the spring of 2007 he made work samples for the Comic School of Malmö and the Comics and Sequential Arts program at the University of Gävle (though the program was at this time located in Hofors). It’s today still unknown if the responsible persons at the admissions to University of Gävle had a lower standard or simply a better taste in comics, but what is known is that after an interview in Hofors, Efraim got admitted as a reserve to the program. With three days notice his family and friends helped him move from home the 600 kilometers up north.

At some time in this first year of the education, Efraim fell for the ink. His inspiration from manga was still vivid, but he dyed his hair black and got a wider area of interest both in reading and creating comics.

The year in Hofors was magic in many ways. This little industry-town in a valley in the middle of the forest between Falun and Gävle can seem meaningless and depressing for the common man (and it really is), but all the cartoonists examined in Hofors has a certain connection with each other.  This is probably comparable with war veterans who feel a bond to their brothers and sisters in arms. A lot from the time in Hofors is clouded in mystery, as if the involved persons have something to hide or don’t want to seem paranoid. Anonymous sources tell of snowing ashes from the sky, haunting of the old care home where the schools studios were, and a mysterious man named Spar-Arne*. (*Translated Save-Arne or Cheap-Arne)

Year 2008 the teachers and the school decided to move the Comics and Sequential Arts program closer to campus in Gävle so  both students and the school were moved during the summer. Efraim found his place in a roomy apartment on the east side of Gävle, about 100 meters from Swedens biggest coffee roasting facility Gevalia. If this was chance or destiny we don’t know, but the days the wind blew from the south, the whole east side was filled with the aroma of roasted coffee.

As his project for his last term in Gävle, Efraim chose to make a comic and to explore the use of screentones. A common technique in Japan that didn’t seem to had found its place in Sweden. Efraim didn’t want to let go of Gävle and the friends he made at the end of his education. Combined with being denied a place at the Comic School of Malmö, he chose to stay. He had a brief internship with the illustrator Sune Elskær in Copenhagen and after that studied the distance course Climate Comics at the Comic School of Malmö with an exhibition at the COP15 climate meeting in Copenhagen.

When given the opportunity in spring 2010, Efraim started to do another special project at the Comics and Sequential Arts program in Gävle, but this time with the direction of Graphic Storytelling. He explored the possibilities with digital painting. At the end of that term his life would change in a way he couldn’t predict – he fell in love with Elena who studied in her first year of the same education.

After the project Efraim saw no other option than to middle-land his life in his hometown Halmstad where he had a job. He then had decided to become a professional illustrator and started his own company within drawing and illustration in the autumn of 2010. Elena still studied at the Comic and Sequential Arts program in Gävle, but a distance of 600 kilometers is nothing for two stubborn cartoonists who decided not to let go of each other.

As I’m writing this I’ve heard that Efraim plans on moving up to Stockholm in Sweden for both personal and professional reasons.

Who knows, maybe a man with great ambitions can’t live in a small town.