Den korta versionen:

Efraim Ramsén, 22, högskoleutbildad serietecknare och illustratör.

Den något längre versionen:

Efraim har sedan barnsben gillat att rita, något som inte är speciellt ovanligt för många tecknare och konstnärer. Sitt första förlag bildade han i mellanstadiet med två likasinnade tecknare, och tillsammans gav de ut sina verk under namnet Guldserier. Man satsade på genuint seriehantverk och varje tidning fanns bara i ett exemplar som var och en av dem hade ritat in sin serie i direkt på pappret. Denna exklusivitet var dock inte ekonomiskt lönsam och i samband med ett avhopp i ledningen lades Guldserier ned.

Genom högstadiet utvecklade Efraim sitt tecknande i skolhäften och matteböcker. Vägen han lade ut ledde 2004  rakt in på det estetiska programmet Bild & Form på gymnasiet. Här skedde en fantastisk utveckling. Efraim lärde sig att det finns mer inom visuellt skapande än penna och papper och utvecklade sina tekniker samtidigt som ett intresse för konst och design växte fram. Det var även någonstans här som mangavågen på allvar sköljde in över Sverige och Efraim sållade sig in i ledet. Bokhyllorna fylldes med begagnade Dragon Ball och nyutgivna One Piece. Råttfärgat hår färgades rött och intetsägande hoodies byttes mot allt i rött och svart som gick att komma över.  Icke att glömma är heller att det var under denna period som kaffet kom in i Efraims liv på allvar, något som bör anses ha påverkat både livsstil och skapande hos honom framöver.

Efter tre händelserika år på gymnasiet hade Efraim bara två mål i sikte; att utveckla sitt tecknande och att slippa välja en tråkig framtid för sig själv. Våren 2007 skapade han arbetsprover både till Serieskolan i Malmö och Serie- och Bildberättarprogrammet vid Högskolan i Gävle (programmet låg dock på den tiden i Hofors). Om de ansvariga på Serie- och Bildberättarprogrammet hade en lägre standard eller helt enkelt bättre smak får vi nog aldrig reda på, men det vi vet är att Efraim efter en händelserik intervju i Hofors precis höll måttet för att få en plats på utbildningen. Med tre dagars varsel hjälpte familj och vänner honom att packa ihop pojkrummet i Halmstad för att flytta hemifrån 60 mil norrut.

Någon gång under detta första år av utbildningen gick Efraim över i tuschets tecken. Mangainspirationen var fortfarande stark, men håret färgades svart och intresset för olika sorters serier och tekniker gjorde att Efraim breddade både sitt läsande och skapande.

Året i Hofors var på många sätt magiskt. Denna lilla brukshåla i en skogsdal mellan Falun och Gävle kan verka intetsägande och deprimerande för utomstående (vilket den egentligen är), men alla serietecknare som har gått där känner en gemenskap med varandra. Detta går förmodligen att jämföra med krigsveteraner som känner ett band till sina bröder och systrar som utsatts för samma sak. Mycket från Hoforstiden är höljt i dunkel, som om de inblandade hade något att dölja eller inte ville verka paranoida. Anonyma källor talar om både snöande aska från himmeln, hemsökningar av det gamla äldreboendet som skolans ateljéer låg i och en mystisk man vid namn Spar-Arne.

År 2008 insåg lärarna och högskolan det ohållbara i att serieutbildningen låg fem mil från campus och både elever och lokaler flyttades permanent till Gävle under sommaren. Efraim fann sig tillrätta i en rymlig lägenhet på Öster, 100 meter från Gevaliarosteriet. Om detta var en slump, eller rentav ödet, vet vi inte, men dagar då vinden låg åt rätt håll var hela stadsdelen fylld av den ljuvliga aromen av nyrostat kaffe.

Som projektarbete sista terminen på Serie- och Bildberättarprogrammet valde Efraim att göra en serie och att utforska användandet av raster för skuggning. En vanlig teknik i Japan men som inte verkar ha hittat sin plats ännu i den svenska seriekulturen. Vid utbildningens slut ville Efraim inte släppa taget om Gävle och de vänner han hade fått. Kombinerat med ännu ett nekande av plats på Serieskolan i Malmö så valde Efraim att bo kvar. Han praktiserade en period hos illustratören Sune Elskær i Köpenhamn och gick därefter distanskursen Klimatserier som Serieskolan i Malmö höll tillsammans med Malmö Miljöförvaltning i samband med klimatmötet COP15.

När möjligheten gavs så började Efraim våren 2010 att läsa projektarbete på Serie- och Bildberättarprogrammet igen, men denna gång med den andra inriktningen Bildberättande. Han utforskade då möjligheterna med digitalt målande. Mot slutet av terminen förändrades Efraims liv på ett sätt som han inte hade förutsett – han blev kär i Elena som då gick första året på samma utbildning.

Efter projektarbetet såg Efraim ingen annan lösning än att mellanlanda sitt liv i Halmstad på obestämd tid eftersom han hade möjlighet till ett fast jobb. Han hade bestämt sig för att bli yrkesverksam illustratör och serietecknare och startade hösten 2010 sin egen firma inom området. Elena gick fortfarande på Serie- och Bild i Gävle, men ett avstånd på 60 mil är ingenting för två envisa serietecknare som bestämt sig för att inte släppa taget om varandra.

Till slut landade de båda tecknarna i sitt gemensamma hem i Bröta, söder om Stockholm. Efraim arbetar deltid som säljare i butik men viger helst sin tid åt det allt mer tilltagande frilansillustrerandet.